Ibou Badjie Föräldrar

Ibou Badjie Föräldrar
Ibou Badjie Föräldrar

Ibou Badjie Föräldrar – Buba Badjie är veterinär, ägare till två djursjukhus och bosatt djurspecialist på SvD Junior. Din väg har dock tagit ett tag. Allt började med ett lyckokast när han var fem år. Det var mitt i torrtiden och kvinnorna i den gambiska byn Jambanjelli fick i uppdrag att göra palmolja. Buba och de andra barnen lekte medan deras mammor jobbade. Buba övertygade plötsligt sig själv om att han skulle hoppa över en gammal stad.

Buba fick allvarliga brännskador på sina övre extremiteter. Efter några dagar började huden flagna och säsongen blev förorenad. Mamma Kaddi var tvungen att skynda på honom till sjukhuset i Banjul, Gambias huvudstad. Där fick hon höra att fonden behövde “amputeras” (dräneras).

Min storebrors lilla valp och mamma ville inte förlora en bebis till. Det var därför hon åkte hem med mig från sjukhuset kvällen innan operationen, som Buba förklarar. Medicinmännen sägs ha övernaturliga förmågor, men de har också omfattande kunskaper inom medicin.

Buba stannade länge hemma hos sina bröder. Infektioner behandlades med drycker och vaxade mediciner, och läkarna kunde rädda pojkens fot. Väl hemma lärde sig Buba att gå normalt på sin skadade fot. När han var tillräckligt stark gav doktor Kaddis mamma honom ett varningsord. För “onda ögat” hade Buba ringt ut. Ingen gillade honom och någon, eller flera personer, ville ha honom död. Läkaren varnade att om Buba stannade kvar i byn skulle han troligen dö.

Kaddi ville sänka priserna överallt genom att göra detta. För att komma till staden Gunjur, där Bubas pappa bodde, hämtade hon sin unge tidigt en morgon och red hans häst de drygt två milen. Buba minns att när de kom fram var det bara barn närvarande.

Lite berusad började han dricka med sina kompisar. Mamma sa att hon skulle gå till en green och få lite vård och återvända snart. Men det dröjer länge innan de pratar igen; han fyller femtio innan det händer. Trots all sorg som olyckan förde med sig för Buba blev det också en avgörande vändpunkt. Han adopterade Fastern Mariama som sin mamma och två kusiner som sina syskon.

När Buba var tolv fick han äntligen börja gå i en riktig skola, något som inte var möjligt i Jambanjelli. Buba lärde sig snabbt och enkelt. Med glans klarade han de nationella proven i sex och antogs för att fortsätta sin utbildning vid elitskolan Gambia High School i huvudstaden Banjul.

Elever på en prestigefylld gymnasieskola i Gambia var ofta barn till landets mäktigaste familjer. Bland dem var Buba, en liten pojke gjord av plastsandaler.Pengarna räckte för att hyra ett rum i staden, men Buba var ständigt hungrig. En lärare var alltid där för att vägleda och uppmuntra honom, samt tillhandahålla alla nödvändiga skolmaterial. Buba arbetade hårt och blev den mest respekterade av sina kamrater. Han var den som ansvarade för att hålla föräldrar och lärare informerade på tentamensdagen.

Att allmänheten satte sig ner och applåderade presidenten var ett rejält lyft för honom, säger han. Buba tillbringade en tid i Banjul med sin flickväns familj i staden Gunjur, men han började också göra resor för att träffa sina biologiska släktingar i Jambanjelli.

Möjligheten att återknyta kontakten med sina biologiska föräldrar och ställa frågan han undrat över så länge dök äntligen upp. Baba gjorde sitt bästa för att svara, och som ett resultat blev hon en mycket viktig figur i sin sons liv.

Hon uppmuntrade Buba att fortsätta studera trots att hon själv varken kunde läsa eller skriva. Världen har så mycket att erbjuda, tänkte hon; alla borde göra det bästa av det. När Buba var yngre hade Gambia inte ett enda universitet. Efter slutprovet tvingades han söka möjligheter till högre utbildning utomlands. Buba tilldelades ett stipendium för att studera veterinärmedicin i Sovjetunionen.

Jag undrade vad som inspirerade din önskan att komma in på veterinärområdet. Jag har alltid haft ett intresse för djur. I mitt tidigare boende fanns hundar, kattdjur, gnagare och en ko. För mig representerade hundar sällskap och trygghet.

Jag insåg att jag kunde förstå och trösta dem – att vi kunde ha ett samtal. En dag kom en engelsktalande hushållerska till Gunjur för att vaccinera de boende. Han märkte att Bub var intresserad och sa: “Om du jobbar hårt i skolan kanske du en dag kan bli veterinär. Sedan kan du ta över att ta hand om mig när jag går i pension.

Ibou Badjie Föräldrar

Buba hade träffat en svensk tjej på semestern. Efter att Buba tog sin examen blev de två nära och generösa mot varandra. De flyttade så småningom till Sverige. Han fick dock en hård bedömning i Sverige; hans utbildning var värdelös där. Han var tvungen att läsa om hela veterinärutbildningsprocessen och att lära sig svenska var inte ens en förutsättning.

Det var ett allvarligt bakslag, men Buba fortsatte att kämpa. På mindre än fem år fick han grönt ljus att börja arbeta med djur som legitimerad veterinär i Sverige. För att bedriva högre utbildning behöver du inte komma från en familj av akademiker.

Det borde inte spela någon roll vilken färg ditt hår har, vilken religion du utövar eller var du kommer ifrån. Jag vill att barn ska tänka, efter att ha hört min berättelse, “om han kunde göra det, så kunde jag också.” De har alltid tyckt om att skratta och leka, men under de senaste två åren har deras njutning av skapande fått ny betydelse. Slöjdklubben vid Vimmerby kulturgymnasium grundades runt den tiden.

Sedan dess har Adéle, 12, och Elisabet, 11, experimenterat med en mängd olika material och metoder. Vi kokade ull, tillverkade blommor av kapsylia och aluminiumburkar, planterade lin och formade fläktar från tidningar. De har också ristat och målat, samt ristat och målat ascars och figurer av papper.

Att vara kreativ och göra saker är roligt. Enligt Adéle tänker man inte på något annat när man sover. Jag stannar kvar eftersom det verkar ganska avkopplande. Elisabet tycker att det är givande att koncentrera sig på sitt eget arbete eftersom varje människa finns i sin egen värld. De tycker om att slacklina i skolan men tycker att det är ännu roligare att göra det själva.

På Slöjdklubben provar vi nya saker och experimenterar med gamla varje vecka. Tweens tror att det inte finns något rätt eller fel och att du ska göra vad som helst som gör dig lycklig. Adéle tycker om att arbeta med lera och har skapat många skulpturer och figurer. Hennes vanliga praxis är att tala om dem när läraren ringer tid. Hon säger att det bästa är att kunna forma inlärningen som du vill och få ut så mycket körsträcka av en enskild resurs.

Elisabeth använder helst sy-tekniken. I höstas startade hon en ny kurs där deltagarna designar och tillverkar sina egna kläder. Hon blev städad och fräsch med en ny halsduk gjord av picknickfiltsmaterial. Att göra egna kläder är roligt och imponerande. Utmärkt även om man har några solälskande byxorer. Elisabet, som just nu har i uppdrag att ta hand om en jacka, förklarar att man i ett sådant fall bara kan lägga sig på plats istället för att behöva köpa nya.

Det är roligt och jag vill lära mig så mycket jag kan. Gör det bara, gör det bara inte. När hon frågas vad hon ska göra härnäst fortsätter hon. För damerna är det svåraste att veta exakt vad de ska göra. De lär sig nyttig information och får stöd på kulturhögskolan. Omvänt, om de hål hemma, tenderar de att försöka lista ut lösningar på egen hand. Annars ber de sina mammor om förklaringar, bläddrar i böcker för att se om det finns några eller söker på internet efter relevant data. Tjejerna har goda sinnen för idéer.

Ja, plötsligt uppstår en idé, och man tänker, “det här kan vara något”, som Elisabet uttrycker det. Och självklart kan man alltid kolla in Pinterest för inspiration. Adéle hävdar att det finns en uppsjö av idéer att hitta där.

Tjejernas bästa slöjdminnet är frn före vren. Vid den tiden gav kulturinstitutionen mandat att samla in pengar till det belägrade Ukrainas krigsinsats. Alla bidrog med vad de visste. Slöjdklubbens gäng stoppade en flera meter bred affisch med solrosorer och auktionerade ut den.

Elisabet och Adéle är överens om att det var roligt att arbeta tillsammans för att skapa något, och de uppskattar också att de kunde bidra ekonomiskt till insatsen. Jason har inte bara hört “Cha, cha, cha”-låten otaliga gånger, utan han har memorerade också hela manuset. Som ett resultat har bönder bidragit till skapandet av den mörkgröna trädkronan och de svarta byxorerna med hjälp av ltsasnitar.

Hon började med byxorn och bltet. Men nu måste vi ta bort nätterna och göra något åt dem eftersom de inte längre är identiska, säger Jason medan han plockar på de byxorer han bär. Jason och hans mamma börjar sin resa i Finland. De är på väg för att besöka Jasons familj i Finland. Många av hans medpassagerare vänder sig om i chock vid åsynen av hans kläder.

Ibou Badjie Föräldrar
Ibou Badjie Föräldrar

Leave a Comment