Håkan Hellström Barn Sjuk – Till min förvåning, säger han, stötte jag på en enorm man vid namn Boris ute på trottoaren. Han frågade om jag var jag eller inte, och jag var verkligen jag. Så jag svarade, “Ja, jag är jag.” Det var då han ville ge mig en kram, och jag kunde inte neka honom. Det kändes som att han ville kröka armen över mig och jag började slingra sig.
Han skrek högt och länge. Boris och mitt ideal stod varandra väldigt nära. Det kändes inte alls som kärlek, utan snarare som ett mordförsök. Han var stor och mäktig, och han brydde sig inte om att Hellström var konstruerad som en fågel.
Gitarrer inom en arms räckhåll. Vi har gott om tid att diskutera den kommande Rullande ska-turneringen. Istället är det en liten man som ger sig ut längs motorvägarna. Självbilden förändras inte nämnvärt, alls. Om det vore sant, skulle det tyckas kontraintuitivt att de i toppen bara kan dra nytta av styrkan hos de under dem.
5 juli, 2016. Göteborg på sommaren. Han talade inför 70 000 personer på Ullevi för en kort tid . Jag tänkte återvända hem för att äta med min familj efter matchen, men de var inte där. Ändå kändes det så malplacerat efter Ullevi att jag vandrade iväg utan en plan.
En ung kvinna dyker plötsligt upp och går ner för trappan.
Sedan tittade hon lite kryptiskt på mig och sa: “Min telefon har tagit slut sedan jag har filmat så mycket på Ullevi.” Efter det sa jag: “Var konserten bra?” Hon kände inte igen mig alls. En andra tjej går nerför gatan på natten. Hkan Hellström tar upp en liknande fråga.
Hon anmärkte: “Jag har fotograferat Ullevi så mycket att jag inte har några batterier till hands.” Där, halv fem på morgonen, står vi tre bredvid under gatlyktan. En annan individ kommer, och jag vill ha samma sak från dem.
Då frågar hon: “Är du Hkan Hellström?” Jag sa, “Ja, det var precis vad jag letade efter,” och hon sa, “Jag kom precis tillbaka från din konsert, men min telefon har ingen juice sedan jag tog så många bilder, men du kan följa mig hem och ladda den .”
Så jag satt nervöst i hennes kök medan hon tjafsade och klockan tickade iväg. Jag blir borta ett tag, säger han. Jag kommer inte tillbaka nästa år, och jag kommer inte att återvända året efter det heller.
Är sommarlov ett slöseri med tid?
Det finns ingen anledning att oroa sig; vet bara att det tar tid att skapa nya texter och det är okej i min bok. Titta på Henrik Berggrens dikt, den var 14 år på väg och är den inte jättebra? Mer tid är lika med bättre skidåkning. Han och hans fru Natalie är nyblivna föräldrar och de håller just nu på att bosätta sig i familjelivet i Göteborg. Jag är nyfiken på om han har några romantiska intressen.
Jag betraktar mig inte längre som en “relationsspecialist”. Jag har bara haft en kvinnlig kamrat. Hittills är min enda erfarenhet av kärlek med min allra bästa vän och själsfrände. Men att dela många erfarenheter är fantastiskt. Både kompetenta och odugliga gremlins. Besök toppen och botten tillsammans, så får du hela bilden.
Ditt skrivande har alltid handlat om skärningspunkten mellan fantasi och verklighet.
Det bästa man kan göra är att dra dig före flocken på några minuter. Att röra sig i takt med musiken eller ta några danssteg. Musik kan trots allt tillfredsställa ett behov av att få dagen att flyga förbi. Du har hela nyckeln till musiken om du bara vill känna dig annorlunda i några minuter. Så är fallet, verkligen.
Du känner att du är på en fantastisk plats i livet. Har det varit en enkel resa för dig?
att inte se sig omkring och lyssna på vad andra har att säga om mig själv. Det är en av de saker jag är mest nöjd med just nu. Att jag höll fast vid min inre kompass inför osäkerheten. Du kommer säkerligen att se ännu mer fantastisk ut från och med nu. Du avslöjade en gång i en intervju, “Jag är s nervig av mig att jag spänner mig och det har gett mig en helt otrolig muskulatur.”
Detta är en bra del av resonemanget bakom mitt förtroende för mina egna förmågor. Men du sa det väldigt snabbt. Ändå är jag väldigt mycket en senblommare. Men jag tror att “The Geek” kunde ha behållit glasögonen på och ändå fått tjejen. Marie Dreiman är besatt av Japan, fantiserar om Mario Bellinis 1970-talssoffa och älskar att koppla av i sin Poul M. Volther-signerade guldftölj.
Min barnfria vecka och min fästman Josefins hundfria vecka börjar båda på fredag. Jag möter henne utanför riksdagens kontroll. Vi strosar ner till Opera Bar och beställer en omgång Dry martinis. Operabaren, Cassi, Zum Franziskaner, Prinsen och några till är några av de få krogar i Stockholm som håller tillbaka stadens rastlöshet och rädsla från att åldras. I början av 1990-talet var vår kypare (en äldre man klädd i en svartvit kyparuniform) redan på jobbet.
Jag var en ung glädjejournalist då. Jag satt i en av dessa skinnföljare en vinterdag när Micael Bindefeld intervjuades för tidningen Intrig när snön sakta föll på Kungsträdgrdens almar. Kypaeran rådde Bindefeld att komma över sin melankoli. Bindefeld erkände att han var frustrerad. Kyparen var stenhård. En scen sattes upp. Sedan dess har jag haft den här platsen i högsta aktning. Ett slott med genuin självkännedom.
Dessutom finns det två soffor så att jag och min kompis kan sitta sida vid sida, armbåge mot armbåge, och prata utan att någon annan hör eller ser oss. Man kan sitta bekvämt mittemot sin partner på sin första dejt, men som ett par borde de släppa formaliteterna.
