Amanda Lundeteg Familj – Allbright Foundations vice ordförande Amanda Lundeteg ser fram emot att avsluta sitt arbete så snart som möjligt. Det kan innebära att din satsning på många i den kommersiella världen betalades ut. Vad fångade din uppmärksamhet och fick dig att ta en andra titt? När jag var student vid Uppsala universitet läste jag ekonomi.
Hälften av eleverna var kvinnor och jag vägrade länge att erkänna att det fanns en könsskillnad i klassrummet. Jag tänkte att allt handlade om att vilja ta hand om sig själv, och att kvinnor helt enkelt måste ta hand om sig själva mer för att något ska hända. Men i slutändan var det omöjligt att bortse från det faktum att manliga studenter genomgående var mer frispråkiga, att de flesta föreläsare och författare var män, och att när.
Respekt för de normer som finns i samhället oavsett kön, ras eller kronologisk ålder. Jag adopterades som bebis från Sri Lanka och har vuxit upp med att acceptera min bruna hy trots den vita majoritetskultur där jag växte upp. Det har förekommit fall av rasism och diskriminering.
Vilken effekt ser du att Allbrights ansträngningar har?
25 % av befolkningen är idag kvinnor. Vi har inte riktigt nått våra mål ännu, men vi gör framsteg. Tyvärr såg vi en återgång till formen när vi avslutade vår senaste kommunikation. Andelen mansdominerade företag (de på “rödlistan”) har ökat till följd av den senaste tidens epidemi. – När vi inser att vi gör framsteg. Mätningar, utvärderingar och analyser är pågående processer för oss. Det skulle vara omöjligt att diskutera de många uttrycken av tacksamhet och samtal om betydelsen av vårt arbete.
Vårt mål är att minska verksamheten eftersom vi vet att mångfald i ledarpositioner är fördelaktigt för företag oavsett faktorer som kön, ålder eller etnicitet. Säger Amanda Lundeteg, “Tacka ja först – fundera sedan” Amanda Lundeteg vill alltid bli belönad för sin insats som vd på Allbright.
Annars kan det sluta som när hon jobbade på bank. Där fick hon två varningar och tid att tänka på sin framtid. Allbright Foundation arbetar för att främja jämställdhet och mångfald i topproller inom affärslivet utan att motiveras av vinst.
Amanda Lundeteg kände att hon äntligen hade kommit hem när hon hittade och erbjöds en praktikplats på Allbright 2012. Hon rekryterades till vd efter ett års praktik. När Rebecca Lucander hoppade av som rektor tänkte jag för mig själv: “Vad dumt att hon inte kunde vänta i två år; då hade det kanske varit möjligt för mig. Jag var mållös när jag fick frågan, säger Amanda Lundeteg. Amanda Lundeteg övervägde ursprungligen karriärer inom psykologi och journalistik. En studieguide föreslog att hon skulle läsa om ekonomi.
På Uppsala universitet återupplevde hon känslan av utanförskap hon känt som adopterad från Sri Lanka på sin förra skola i stersund. Det blev så uppenbart att män började ta mer plats. Litteraturen skrevs av män, huvudtalarna var alla män, och vd:n i alla fiktiva berättelser var en man. Jag insåg inte att det fanns glasögon för kvinnor förrän jag såg dem, säger Amanda Lundeteg.
De gav mig en varning för att de tyckte att jag pratade för mycket och för högt om politik och rivalitet. Precis som du fick jag mycket kritik för de tjänster vi tillhandahållit. Amanda Lundeteg säger: “De sa till mig: ‘Vi gillar dig, men du stör oss’.” Hon visade inga tecken på “förbättring”, och hon fick ett annat straff som ett resultat.
Hon insisterade på att förbereda sig för sin framtid på ett annat företag. Du kan inte sätta mig över allt och förvänta dig att saker och ting ska gå bra. Bara om jag tror på det, kämpar för det och kan stå bakom det kommer jag att kunna leverera, säger hon.
Hennes vilja att gå sin egen väg har varit en drivkraft i hennes yrkesliv. Hon är djupt självmedveten om det faktum att hon inte kunde ha gjort övergången från praktikant till senior partner på Allbright på ett enda år om hon inte planterat sin egen ramar. Hon har inte planerat att någon annan ska göra det åt henne, så hon är fri att tänka kreativt. Hon brukar stå upp och tänka: “Vad är det värsta som kan hända?
I hennes fall har det bästa redan åstadkommits och det har gett henne insikt i de professionella utmaningarna som ligger framför henne. Hon har hjälpt sin pappa att skörda träd på deras hembygdsgård i Jämtland de senaste två decennierna. Ett av träden föll på barnet. Byborna varnade familjen att han inte skulle klara sig. Vid det tillfället kunde han rodra ett t. För närvarande har han bara 18 metallplåtar och 80 klotter i huvudet.
“Han förvandlades helt. Jag var hemma och jag uppfostrade honom i ett år. Jag lärde mig mycket på den tiden. Karriären måste byta ägare med jämna mellanrum. Ja, tack. Erbjudanden kan verka lockande, men kom ihåg att du kommer att växa och lär av dem, och att det inte kommer att vara världens undergång om du inte lyckas perfekt.
Inte verprestera. I slutändan är tillräckligt bra det bästa alternativet. De senare 20% ignoreras vanligtvis av alla. Om du slutar när saker och ting är tillfredsställande har du mer tid att göra andra saker och mer tid för att ta igen dina förluster.
Var hård mot dig själv. Det är bra att ta ett felaktigt beslut. Det är lätt att göra justeringar. Annars är det inte gjort. Ändå går livet vidare och lärdomar dras till nästa gång. Elisabeth Thand Ringqvist, chef för Riskkapitalföreningen, skingra myten om att den krävande finansbranschen är oförenlig med att skaffa familj.
Hennes avhandling vilar dock på idén om en ensamstående mamma som måste välja mellan arbete och familj och i så fall väljer familj framför karriär. Amanda Lundeteg svarar: “Det är en stereotyp vi inte skriver under på Allbright.”
REPLIK Elisabeth Thand Ringqvist, chef för Svenska Riskkapitalföreningen, hyllar flera aspekter av Allbrights rapport “Riskkapital trängs vid skamplen”, men hon fortsätter också att skingra myten om att riskkapitalbranschen är ovanligt krävande.
Thand skriver i sin debattartikel “Riskkapitalet behöver fler kvinnor” att hon inte tror att “toppositioner i företag som konkurrerar på en internationell arena kan förvärvas genom att förvärva dem i tidig ålder i skolan.”
Fler män i riskkapitalbranschen kommer runt till idén om trygghet. Men argumentet vilar på idén att varje modern människa står inför ett starkt val mellan arbete och familj och i slutändan väljer familj framför karriär. En generalisering som Allbright undviker att göra i sitt författarskap. Vi vet alla att fler och fler pappor väljer att vara hemmaföräldrar, och att kvinnor som inte har maktpositioner tenderar att dela dessa värderingar.
Vi ser kvinnor som har tagit sig till toppen trots att de är uppvuxna i en traditionell familjemiljö. Är det verkligen mer krävande att vara riskkapitalist än säkerhetsminister? Eller att vara ansvarig för människoliv i en nödsituation. Vi håller inte med, och när vi pratar med kvinnor i riskkapitalbranschen lyfts alltid de friheter som riskkapitalet ger upp.
Riskkapitalföretaget EQT rapporterar att både män och kvinnor i ledande roller har anammat faderskap, vilket tyder på att andra typer av kapitalister också kan vara både fostrande och entreprenöriella. Att måla upp en bild av ett jobb där uppoffringar måste göras för familjen är att vända jämställdhet till en nackdel.
Detta kan innebära hektiska tider med att köpa och sälja företag, men den resulterande flexibiliteten är värt det för många arbetande föräldrar med små barn. Ge unga män och kvinnor som är intresserade av företag en positiv bild av branschen och skapa en miljö där föräldrar respekteras för sina föräldrafärdigheter oavsett kön, och fler människor är säker på att se affärer som ett hållbart alternativ.
Morgonpersonalen ställer höga krav på rättvisa och effektivitet, som backas upp av ett engagemang för sina anställda. Om riskkapitalindustrin menar allvar med att säkra sin talangpipeline måste den släppa tanken att jobbet är lämpligt för bara ett fåtal utvalda hårt arbetande män. Oavsett deras professionella mål är det lika troligt att män och kvinnor blir föräldrar.
Har Sverige äntligen nått enighet om hur denna nya verklighet ska hanteras? Inte så att vi accepterar attacker mot våra gränser eller har en hjärtlös imperialistisk regim vid gränsen. Men vi har nu kommit överens med att det är något vi måste ta itu med. Det finns likheter mellan Hkan Hellströms texter och hur tonen i Almedalen har förändrats, skriver kommunikationskonsulten och skribenten Erik Zsiga.
Hkan Hellström svängde inte vid vägskälet mot Lysekil. Men det finns också mycket annat i den där sorgliga repertoaren om vardagliga Sveriges känslor som snart kommer att bli en integrerad del av våra liv. Mer om det senare.
Från Gotland reste jag direkt till Bohuslän. Mitt intryck av årets Almedalsvecka var att det fungerade som en bra start på den svenska sommaren. Samtalen var mer lösningsfokuserade än tidigare. Det fanns en genomgripande känsla av att svensk politik och industri kunde fixas.
Statistikminister Ulf Kristersson Almedalstal är ett bra exempel. Efter att ha kämpat sig igenom en lång rad hinder, fann han sin kallelse som en motiverande coach och proklamerade, “…vi har lösningarna på våra problem inom oss själva.” Vi behöver bara producera det bästa inom våra egna led, och ge det en chans. Det är ett maraton, inte en sprint, för att styra Sverige mot en ljusare framtid. Nu ska vi gå en kilometer.
