Inge Hammarström Familj – Den här gången ger Inge Hammarström en mycket längre intervju inför sin bröllopsdag. Du hittar något att skriva om i arkiven, säger han när jag pratar med honom några dagar innan bröllopet. Och visst gör jag det. Inga bekymmer här. Om det är någon av Brynäs många hockeyspelare genom åren som det har skrivits mycket om så är det Inge Hammarström.
En lovande karriär med fyra SM-medaljer blev resultatet i Brynäs. Han gjorde också sin Tre Kronor-debut när han bara var 17 år gammal. Som en av de första svenskarna att spela i NHL tillbringade Inge åren 1973–1977 med Toronto Maple Leafs och 1977–1979 med St. Louis Blues. Han återvände till Sverige och Brynäs och tog ytterligare ett SM-guld 1980 innan han drog sig tillbaka från hockeyn 1982.
Till skillnad från många av sina hockeykollegor blev Inge inte tränare när hans framgångsrika spelarkarriär tog slut. Istället för att initiera Europas spaning var han ansvarig för den. Vid 21 års ålder arbetade han som talangscout för Philadelphia Flyers. Han är för närvarande scout hos Vancouver Canucks och jobbar även lite på Brynäs. Han vill hellre att hans födelsedag går obemärkt förbi om han har något att säga till om i frågan.
Han tillbringar sin fritid med att koppla av med sin familj.GÄVLE. Inge Hammarström, 69 år gammal, har rest världen runt och scoutat spelare för NHL-lag sedan 1980-talet. Nu, efter nästan 7 000 matcher, kan han äntligen se mållinjen. Många varma tankar, men också några mörka glimtar: En mamma till tre små barn. Ett barn sprang ut på gatan och blev trampat mitt framför ögonen på mig, så jag fick stanna och plocka upp honom.
Det är något jag aldrig kommer att glömma, säger han. Vi börjar berättelsen om Inge Hammarström i staden Sörberge, som ligger i Timrs kommun, eftersom det var där han lärde sig att spela ishockey. Historien om hur Hammarström började med hockey är humoristisk och berörande. När jag var liten var jag inte särskilt intresserad av hockey; fotboll var mer min hastighet.
Även om jag var där för att se min far, Ingbert, och min bror, Erling (som båda spelade för Wifsta/strand 1949–1954), spela Gävle Godtemplare, så tog jag mig aldrig riktigt till hockey. När jag var femton, troligen i november, lånade min storebror Clarence mig ett par skidor som var minst tre storlekar för stora för mig. Efter det gick jag på en fasta.
I år fick jag min julkrans några veckor innan jul, och när jag öppnade paketet låg det två vita skridskor. Det hände bara inte. Intressant nog fanns det bara ett par damskridskor, sådana som går “halvrör”, och inte några konstkontrollerande skridskor. Jag lånade en påvlig rasp och tog bort den gröna pigmenteringen, sedan färgade jag de resulterande spånen svarta innan jag använde dem.
Hur ofta kom din pappa och Erling och såg dig spela?- Innan jag kom med i A-ligan hade Farsan aldrig sett en match. Morsekoden var dock nere och ute. Min storebror Clarence spelade på Tunadal medan min yngre bror Lennart studerade på Timra i flera år (1963–1967). Jag minns att många gick till gymmet klockan sju på morgonen för att komma igång med lite träning innan skolan började klockan åtta.
Det var ofta nödvändigt att sabotera upplägget själv om man var där innan vaktmästarna kom. När Wifsta/strand blev Timr IK 1968, hur förändrades föreningen? Att ha flyttat från Fagervik och inte varit infödd Wifsta/strands-kille gjorde mina första år där lite mer utmanande än förväntat. Jag spelade aldrig hockey för Fagervik, men jag var riktigt bra på fotboll.
Vi hade många fantastiska hockeyspelare som växte upp i Fagervik, däribland Tommy Andersson, och alla hejade på den här nyheten. Vi anlitade också en gammal powerforward känd som “Svenna” Lindström för att träna oss. Även “Eje” Lindström sågs runt sjön. Den stora stjärnan var Bert-Ola Nordlander, men Sören och sten Boström var också två spelare som jag uppmärksammade mycket.
Många gånger ringde folk om att Lennart Andersson eller Roger Norin eller de här grabbarna snarkade, men det var bara så det var då. Lite rå men väldigt hjärtligt. Du frågade om förändringar, men jag minns inte att jag kände några större förändringar när klubben bytte namn. Inge Hammarströms andra säsong i Östtimor var 1967–1968. Vårt lag missade SM-slutspelet eftersom vi bara var sexa i division 1 norra.
Hammarström, trots att han bara var 20 år gammal, gjorde 24 mål på 21 matcher för att bli ligans bästa målskytt. Redan som 17-åring gjorde jag min proffsdebut med Tre Kronor, där jag spelade tillsammans med Hkan Wickberg, Tord Lundström, och Lars-Göran Nilsson. Hela tiden sa de hela tiden att om jag ville vinna något så skulle jag besöka Brynäs. Jag och Lennart “Knutte” Lind satt och tränade väldigt hårt under detta
We both realized what we were carrying in Timor as we sat down at the lacrosse table and observed their practice. It’s true that our players in Sweden had four jobs on the ice at once, but the Russians trained twice as often. Then I realized I needed to take another step forward in my development if I wanted to keep my current location.
I have the impression that this was not widely supported by Timorese officials. After people assumed I had slandered Timr, I became an ettrsfall. Bert-Ola had previously gone to AIK and Eje Lindström had previously gone to Grums; aside from these two, there was hardly anyone who had previously värvats from Timra.
This year, Kurre Olofsson and Svante Granholm went on a hunting trip to Västra Frölunda. When I arrived and said I wanted to go to Brynäs, the Timorese leaders figured it must be enough.I believe Brynäs was willing to pay $40,000 and Timr required $50,000. There was no discernible difference in price.How did you react to that challenge?
We were training with Tre Kronor in Leksand when the team’s captain, Arne Strömberg, came running up and said, “Inge, have you heard that you’ll be suspended until at least the middle of January?”
Despite being suspended, Arne still allowed me to play in all of the matches in the Tre Kronor and B-landslaget divisions, so I still got match practice. I also played band together with Skutskär, thus I was constantly getting a lot of skridskor.
I had always played center in Timra, but it was a good game. Brynäs had Hkan Wickberg, Lennart “Tigern” Johansson, and Janne Lyck in the center positions, thus I was able to play in a more forward position than I ever had before.
I used to spend a lot of time in Hemlingby with “Tigern” and Lars-Göran Nilsson doing additional training, and I truly believe that everyone in the league wishes they had done the same. Tommy Sandlin was brought in as a trainer later on and he, too, was greatly influenced by Russian hockey.
Only Hkan (Wickberg) seemed to get the reasoning behind why training so hard would benefit us, and even he could only gnälla a little.During Inge Hammarström’s first year at Brynäs, Leksand was crowned Swedish master.
Säsongen 1969/70 var dock åter Brynäs på tronen efter att i överlägsen stil vunnit SM-slutspelet hela sex poäng före Västra Frölunda.More than any other team, we trained, and our teamwork on the field was fantastic. All the winners were legitimate, by the way.
That’s what I attribute the gold rush of 1970 and the subsequent transfer of wealth to Brynäs heirs for so long to. Since there were so many young people in the arena at the time, we bonded well both on and off the ice. It was common for the entire youth group to come out and dance together, and we ate almost every lunch at “Piggen” (Pigalle).
All the hockey players brought their families and snacks since everyone wanted to watch the game together. Everything revolved on hockey, more or less.I also think the female pairings were rather successful.
In that case, I don’t just think about the one with myself, Hkan, and Tord, but also a kedja like the one with “Huppa” (Lennart Lind, not the same as what Inge mentioned previously), Lasse berg, and “Prosten” (Stefan Karlsson), all of whom were quite important to us. Lars-Erik was a talented player and a handsome, quirky killer. He liked to play the guitar and always did things his own way.
It was never tolerated that people skipped workouts. It was a close competition between the women, and it turned out that the training goals were all very similar. Maybe not everyone could adjust to that, but just to do that, you didn’t have to be as good a hockey player as us. One of my favorite memories is of the time we played a game in Leksand.
Leksand took the helm after hlberg accomplished one of their goals. Then I was able to silence your kvetching. On the way to the goal, Hammarström screams, “Think that it is always the same killers who do the job,” and hlberg flies up beside me and says it with a glint in his eye.
